Melodifestivalen. I love it. Och samtidigt är det så dåligt, fånigt, dåligt och fånigt att jag kommer kräkas hela vägen till Düsseldorf den 14 maj. Men Melodifestivalen är en del av min barndom, vi hade flera festivaler, både den svenska och internationella inspelade och ibland om var sjuk eller hade höstlov så glosade jag och syrran på dem. Kanske att man snabbspolade förbi poängutdelningen, den kunde man ju redan. Men exempelvis 1991, när Carola vann, var ju lite kul att kolla på om och om igen eftersom det var så jäkla spännande och att vi vann till slut.
Därför är det med lite sorg i hjärtat som jag lyssnar till alla skitlåtar som får komma fram nuförtiden. Pinsamma skämt och FY FAN vilket dåligt mellannummer det var i lördags. ”Där en sångerska gapade sig igenom en Whitney Houston-låt”, skrev G-P:s krönikör i en text som sätter ord på mångas känslor tror jag.
Per Andersson var rolig, jag gillar honom skarpt. Och Rikard Olsson var proffsig. Men resten kan dra något gammalt över sig. Det svenska melodifestivalkonceptet kanske?
Så varför tittar jag då? Jo, därför att det skulle kunna vara bra. Det skulle kunna vara ett forum där ny svensk musik, nej, ny BRA svensk musik får visa upp sig. Det finns ju populärkultur med klass. Tänk om man tvättade bort alla lättklädda unga damer som alltid ska dansa omkring på scen, och istället släppte fram lite intressant dans. Dannys nummer var och nosade lite på vad jag menar i lördags. Har ni sett Americas Best Dance Crew? DET är populärkultur i sin renaste form.